GAFFELGÖSEN

Missförstånd?

Torsdagen d. 4 maj samlades ovanligt många människor, normalt är siffran nära noll, utanför annexet på Margarethaskolan. Alla väntade på samma sak, teatern. Ingen visste vad den hette, vad den handlade om eller när den skulle börja. Men det var värt att vänta på.

Vi cyklade tidigt och kom fram ännu tidigare, det var ungefär så det kändes. Vissa började bli lite otåliga när klockan gick förbi kvart över. Men tillslut släpptes vi in.
   Det är helt tyst gymnastiksalen. Fem tjejer står i olika poser på scenen, helt oberörda, det ser ut som att de inte ens märker att tiotalet människor klampar in och stirrar på dem. Jag tänker på hur jag själv skulle sett ut i den situationen, pressat ihop läpparna så jag nästan kvävts för att inte börja skratta. Men tjejerna klarar av det som en dans, fats det är väl inte rätt utryck, när de var stilla som stockar. Redan här blir förväntningarna höga, och då har de inte ens gjort något, kusligt.
   Maria Matsson ledaren för dessa tjejer, pressenterar teatern och hälsar alla välkomna. Ljusets släcks, här bör jag också uppmärksamma deras egen ljustekniker, eller något liknande, Daniel HM. Det är han som bestämmer när, hur lamporna ska lysa och det är han som gör det också…
   Nog om detta för nu börjar det. Men tjejerna är fortfarande stilla, in på scenen kommer; En uteliggare? Ond älva? Knytt? Häxa? Galen professor? Frågorna hinner bli många när hon fnittrades dansar runt på scenen. Hon stannar upp och berättar vem hon är. Hon är förstånd, Miss förstånd. Hon fortsätter att dansa runt medan hon berättar om sitt jobb, hur hon lever mellan orden som en telefonist. Tjejerna börjar nu röra på sig, under hennes befallning? De rör sig fortare och fortare, tillslut flippas allt ut, ett gällt skrik, och sen springer alla runt. Det leder till en häftig dans, men även den slutar med panik. Tjejerna springer ut från scenen. Publiken gillar vad de ser, det är häftigt, alla tjejer vågar spela ut, bjuder på sig själva. Ingen av oss vet vad som kommer här näst, det gör det hela ännu bättre.
   Följande scener får en att skratta, nära till tårar och full av ledsamhet och glädje. Tolkningen i scenerna är inte självklar, vilket gör det hela lite mystiskt. Det gör att man tänker efter och verkligen lever sig in i vad som händer på scenen. När Karolin, en av skådespelerskorna, bjuder på ett magnifikt solo på ett språk där ingen förstår mer än raden ”mi amor” imponeras alla. Agnes, alla har olika uppfattningar om vad hon egentligen föreställer när hon sittligger livlös på scenen, reser sig upp och sjunger så att ögonen tåras. Stina, vår berömda Miss-förstånd, får vi se mera av när hon bjuder oss på en tre rätters middag i sitt eget matprogram. Helt plötsligt är alla tjejer på scenen, samtidigt och framför ett klappramse-nummer. Det kanske inte låter så mycket för världen men även här glider de flera decimeter över allas förväntningar. De har lagt ribban, frågan är hur många fler som klarar av det, t.ex. skolans egen teater. En fantastisk teater och alla tjejer har lika stor del i att det blev det, tycker jag.
/jenny bengtsson :)